sofia karlsson

Ja.
Jag vet inte för jag blir bara så ruggigt irriterad på ruggugglor som ruggar omkring och tror att......  dom vet.
Gå och klipp unna rugghåret och skaffa dig ett annat ruggigt jobb. Ska rugga er till döds.

Nej.
Men GE MIG EN PAUS.

Idag har jag gjort bort mig också, men det är väl bara att... acceptera det. 
Antar jag. 
Det kommer komma tillbaka så håårt.  Så HÅRT.

Jag tänker inte ens be om ursäkt. För det är.... ja.. Sant?


Cheers. Mark

Det var nyss när jag satt där, på den berömda bänken ett fåtal fotsteg från mitt hem, som jag såg blixtarnas skådespel precis ovanför mitt tak. Som om himlen ville säga något. 
Det var nyss som jag satt där på bänken då jag såg en skapelse i ögonvrån. En skapelse med höga förväntningar. Som om denne visste det jag inte visste. 
Det var där och då jag insåg att jag aldrig kan förutspå vad som kommer att hända i framtiden. 
Om det så handlar om en timme, eller tio år.
Som om något hade sin livs kortarste minut av uppenbarelse. 

Det här året kanske fick den sämsta tänkbara start någonsin.
Men sen kom våren och ordande upp.
Nu kommer sommaren, ja nu kommer sommaren. 

-

Hockeynatt. 
Jag väntar på att det ska bli ljust ute.
Sen slog det mig att det kommer inte bli ljust ute så här tidigt. 
För det är tydligen höst nu.

Fast, vi kallar det för julafton väder. 
Såg precis ut såhär på julafton. Gjorde det inte? 

Tur Hilma kan liva upp stämningen i alla fall. 
I fjooool.

 

Jag tappar hoppet om respekten.
Jag tappar hoppet för en framtid. 
Ja. Det ordnar sig yes, det gör det jämt. 
Det är så dom säger.

---

Jag känner HAT.
Till mig själv och även till andra.

Ingenting verkar äkta här. 
Nej och inte jag heller. 
Jag är så tvärfalsk, precis som alla.

 

 

Tappade just lusten,
Jag orkar inte.
Men det går över. 

Livet just nu är lite som myrornas krig. 
Inklusive brusljudet. 

Fast på nyårsafton fick jag höra att livet är som en brustablett, det löser sig alltid. 
Så. Perfekta dagen för det budskapet, isn't it?
Jo. Tänker på det varje dag. 

Horbögsfittaskukarslefrånhelvetesjävlasneknulladeapjävel.


:)

Horbögsfittaskukarslefrånhelvetesjävlasneknulladeapjävel.


:)

Känns som jag har kommit in i en tonårskrisperiod. 13 års period.
Där allt liksom står och väger lite mer än vanligt.
Typ.. Vad vill jag bli när jag blir stor? 
Ena studen vet jag precis, andra stunden har jag andra planer, tredje stunden vet jag inte alls.
Jag vet helt enkelt inte vad jag egentligen vill. 

Sen har vi framtiden när det gäller andra saker än jobb och pengar.
Jag har funderat på barn, vill jag ens ha? 
NÄR växer jag upp och inte är ett barn själv liksom?
Är nästan lite som när man kastade sten "hur många barn får jag när jag blir stor? 11"
Typ. Känns så långt borta, och det är det ju också...
... Med tanke på att det vore en fördel att ha någon att skaffa dom där 11 ungarna med.
Bara tanken av att leva med en person mer än ett par dagar får mig att liksom, kvävas lite.
Då är det bara tanken. 
Tanken kanske är värre. Vad vet jag? 


Fast och andra sidan.
Jag är bara 21. 
Det ger med sig med tiden. 

Men kan inte undgå att fundera. 
Panika lite och så. 

Bara saknar allt. 
men mest saknar jag nog mitt hår. 
Är SÅ jävla trött på det här håret. 

SÅ trött. SÅ TRÖTTT på det. 
Det bara är där, gör ingen nytta, flyger runt och är fult. 
Det är för kort för att göra något, det är för långt för att göra något. 
Tacka gudarna för mössa.