sofia karlsson

Känns som jag har kommit in i en tonårskrisperiod. 13 års period.
Där allt liksom står och väger lite mer än vanligt.
Typ.. Vad vill jag bli när jag blir stor? 
Ena studen vet jag precis, andra stunden har jag andra planer, tredje stunden vet jag inte alls.
Jag vet helt enkelt inte vad jag egentligen vill. 

Sen har vi framtiden när det gäller andra saker än jobb och pengar.
Jag har funderat på barn, vill jag ens ha? 
NÄR växer jag upp och inte är ett barn själv liksom?
Är nästan lite som när man kastade sten "hur många barn får jag när jag blir stor? 11"
Typ. Känns så långt borta, och det är det ju också...
... Med tanke på att det vore en fördel att ha någon att skaffa dom där 11 ungarna med.
Bara tanken av att leva med en person mer än ett par dagar får mig att liksom, kvävas lite.
Då är det bara tanken. 
Tanken kanske är värre. Vad vet jag? 


Fast och andra sidan.
Jag är bara 21. 
Det ger med sig med tiden. 

Men kan inte undgå att fundera. 
Panika lite och så.