sofia karlsson

Den där känslan av att inte veta.
Inte ha någon som helst koll på någonting.
Att bara vara en tom själ mitt i ingenstans.
Man ser andra gå iväg, men själv är man kvar.
Utan mening, utan mål.
När man känner att nästan ingenting betyder något, och de som gör det, är inte särskilt mycket.
Att inte känna någon mening med det man gör, att inte känna någon mening med livet.

Jag är lite som en jojo, ena studen lämnar jag allt, sen så kommer jag tillbaka.
Vad är det jag kommer tillbaka till egentligen? När jag så fort lämnar det igen.
Vad är det ens jag lämnar från första början...

Jag är inte bitter just nu, jag är glad. Men det är just det, att någon gång känna, inget alls.
Att se sig själv i spegeln och se absolut ingenting, förutom den där tomma blicken.
Som inte säger någonting om något alls.