sofia karlsson

När jag tänker på det.
Så vill jag först bara spy.
Men när jag tänker på det ännu mer, så förändras allt.
Jag försöker att minnas allt från kvällen.
Jag minns hur extremt sårad jag blev, och till viss del fortfarande är.
Jag minns att jag kunde se i allas ögon hur besvikna, och rädda de var.
Det värsta för mig är att se andra på det sättet.
Jag har länge trott att allt som hände den kvällen var mitt fel.
För, det var jag som fick ut för det då.
Jag var känslig. 
Jag var liten, vad skulle jag gjort?

Mitt liv fick en hastig förändring. 
Jag förlorade människor som en gång betydde så mycket för mig.
Jag var liten, jag blev ensam.
Jag förstod nog inte riktigt då, men jag förtstår allt idag.
Det var inte mitt fel, men det var jag som gjorde så det blev som det blev.
Om jag bara hade spelat med, bara låtsas som att allt var bra.
Så, kanske... kanske hade allt varit bra idag?

Men någonstans, så vet jag att det var bra.
Även om det hugger i hjärtat varje gång jag tänker på er.
Jag tänker inte be om ursäkt för det jag sa, för ni förtjänar inte det.
Men, jag kan säga att jag ber om ursäkt för att jag en gång hade er som mina förebilder.
Jag ber om ursäkt för att jag älskade och litade på er.
Jag, kan med gott samvete säga, ni förtjänar inte oss.
För det handlar inte bara om mig, det handlar om alla som var där.

Ett val, för livet.